ONÖDIGT MYCKET KLAGANDE.

Idag var jag hos tandläkaren igen.

Var skit nervös för visste att tanden dom skulle dra satt as hårt.

Jag kom in i det lilla rummet och fick en tuss med salva där dom skulle bedöva, dom kopplade in lustgasen och jag började andas med näsan.
Idag tycker jag att lustgasen inte hjälpte alls. Innan har det känts som man blir lugnare, läppen domnar av, man känner sig tung och så men inget sådant idag.

Iaf när dom skulle ta sprutan i gommen, FYFAN säger jag, så jävla ont det gjorde. Blev helt spänd i nacken, ryggen började verka, ansiktet börja skaka och benen ja.. jag vet inte om dom var skit spända eller bara flög rätt upp i luften och tårarna började rinna. Den smärtan fyfan. Tanken på att jag ska dra en till tand på samma ställe fast på andra sidan = en till spruta i gommen.
Jag vill inte men jag vill att det ska bli bra. Men ibland känns det som ett tröstord folk använder för att jag inte ska tänka på det eller inse hur långtid det är kvar innan det blir bra. Och frågan är, är det värt det? Är det verkligen värt allt jag gått igenom? Fan tveksamt, så jävla tveksamt.

Första tanden dom drog var i slutet av femman. Nu går jag i ettan. Dom har sagt från slutet av femman att det snart blir bra. SNART, vad fan är snart?? I januari ska jag fortsätta med att dra två tänder och till sportlovet får jag räls. Är det det här som är bra? Dra tänder i fem år och sen räls i två-tre år. Höra alla kommentarer, inte vilja le, inte kunna äta och drick, prata som vanligt under dom dagarna man dragit en tand. Jag kallar det fan inte bra. Känns som man blir lurad.

Dom visste från början att dom inte kunde börja "göra någonting" innan jag var 16. Så varför börja dra tänder när jag var 11? 7-8 års jobb med mina tänder, det är snart! Nej nu är jag trött på skiten. Drog min 8;de tand i dag. Kanske får glädja sig åt att det bara är två kvar att dra?
Nej jag vet inte vad jag ska glädja mig åt just nu faktiskt.